Camelot analyserar begreppet "det gröna folkhemmet"

Folkhemmet torde vara ett av de mest slitna politiskt retoriska begreppen här i landet; lanserad under den framstegsanda som tog vid efter krigsslutet och därefter ständigt upprepad av politiker som bekänt sig till välfärdssamhällets tanke, men alltjämt förknippad i främsta rummet med den som först uttalade det - Per Albin Hansson. Idag har begreppet förlorat åtminstone en del av sin forna magi, vilket må förklaras av att folkhemmet i bemärkelsen en dräglig bostads- och levnadsstandard för alla, i allmänhet tas som en självklarhet. Detta reser frågan om det kanske inte längre räcker med att brodera ut innehållet i det traditionella folkhemmet utan att det istället krävs att själva grundbegreppet ses över. Kanske skulle rent av tanken om "det gröna folkhemmet" kunna bidra till den nödvändiga förnyelsen och redan 2004 lanserade Göran Persson detta begrepp som ett led i partiets ideologiska utveckling.

I Tage Erlanders memoarer återfinns en episod där en amerikansk jounalist hade noterat att klädstilen i Stockholm nått en mycket hög nivå, vilket han tog som en indikation på att Sverige var ett välutvecklat land. Erlander hade då framhållit att detta föreföll vara ett tveksamt sätt att göra bedömningen och han pekade istället i sann folkhemsanda på bostadsstandarden som den verkligt relevanta måttstocken. I våra dagar, då bostadsstadarden befinner sig på en jämnt hög nivå, torde det krävas nya dimensioner för att kvantifiera civilisationsnivån och i det sammanhanget framstår kretsloppssamhällets grad av förverkligande som en i högsta grad intressant variabel att ta fasta på. Detta är dock en flerdimensionell parameter och för att få en verklig bild av landets tillstånd ur kretsloppshänseende, krävs kännedom om insamlings- och återvinningsresultaten för en rad skilda materialslag, såsom diverse förpackningssorter, grovavfall, organiskt avfall och förstås farligt avfall. Således är utvärderingen betydligt mera komplex än då det gäller att fastställa boendestandarden, vilken ju enkelt kan mätas som antal rum alternativt bostadsyta per capita.


På bilden syns vad som med modern kanslihusjargong sannolikt skulle kallas en "högnivåeka", tillhörande 1953 till svenska staten testamenterad egendom, anlitad för grenen interlokutiv rodd i klassen statsmän. Mottagaren ställde sig skeptisk till den amerikanska pressens benägenhet att inom ramen för sin europeiska rapportering sätta likhetstecken mellan klädstil och utvecklingsnivå och förspråkade istället en bedömning baserad på boendestandard


Visst går det alltid att utvidga gränserna för folkhemmet i bemärkelsen levnadsstandard, men någonstans finns en gräns, där ytterligare standardförbättringar på marginalen till den grad överskrider vad som kan betecknas som en god basstandard att den idealistiska kärnan i hela projektet går förlorad och det är då tanken på det gröna folkhemmet föds, vars syfte är att förnya den ursprungliga folkhemstanken genom att fördjupa den snarare än genom att tillåta alltför mycket inflation i definitionen av de materiella grundförutsättningarna. Det gröna folkhemmet handlar om att gräva där man står, genom att börja med att angripa miljöfrågan inom hemmets fyra väggar, istället för att förfasas av de gigantiska miljöproblem om vilka media rapporterar ute i den stora vida världen.

Det är samtidigt ett sätt att motverka klichéifieringen av folkhemstanken som har kommit att brukas allt för lättvindigt. Ett av många aktuella exempel på detta är att en inredningsbutik på Tegnérgatan som Camelot Consulting passerar på sin väg till Stockholms Stadsbibliotek antagit namnet "Folkhemmet", sannolikt med siktet inställt på att bli folkhemsklientelets "preferred supplier" av möblemang. Redan Ernst Wigforss pekade på risken med att låta folkhemstanken bli alltför materialistiskt influerad, vilket framgår av några smärre reservationer in slutorden till hans memoarer, där han framhåller att reformivrarna fick se upp för att "överdriva värdet av yttre förändringar i människors liv."



Det gamla och det nya folkhemmets skapare. Till vänster Per-Albin Hansson, som först lanserade begreppet; till höger Göran Persson, som tog folkhemmet in i det nya seklet





I någon mån är folkhemmet den socialdemokratiska motsvarigheten till de borgerligas tal om den lilla världen. Folkhemmet förhåller sig till välfärdsstaten som den lilla världen till den stora i den borgerliga retoriken. De borgerliga är duktiga på att framhålla den lilla världens betydelse när det gäller frågor som vård och omsorg, men betonar inte dess roll i samma utsträckning då det är fråga om miljöfrågor. Detta må förvisso inte vara en specifikt borgerlig benägenhet, då det för alla och envar är lätt att mot bakgrund av de globala miljöproblemens väldiga proportioner tappa tron på att individens insatser är av betydelse. Detta är en svaghet som väsentligen försämrar möjligheterna att komma tillrätta med vår tids miljöproblem och det gröna folkhemmet är en ansats att återge medborgaren tron på att det gemensamt går att uppnå miljömålsättningar, på samma sätt som det under föregående sekel var möjligt att bygga upp folkhemmet i materiellt hänseende.

Retoriken i anslutning till det gröna folkhemmet är dock inte lika konfrontativ. Visst är det viktigt att genom lagstiftning säkerställa att varuproducenter tar sin del av ansvaret genom s k producentansvarssystem, men kommuner och individer kommer alltid att vara de centrala agenterna för att åstadkomma ett fungerande grönt folkhem. På sätt och vis kan den erforderliga ansträningingen och den nedlagda tiden för att leva upp till de förpliktelser som följer av det gröna folkhemmet ses som en form av beskattning. På samma sätt som det klassiska folkhemmet krävde och alltjämt kräver gemensamma uppoffringar i form av finansiell beskattning, så kräver det gröna folkhemmet sin tribut i form av extra omsorg i köket samt ett arbete med att transportera respektive avfallsfraktion till dess rätta destination; låt oss kalla det en temporal beskattning.



Midsommarstången, ett anrikt floristiskt ornament till folkhemmet och därmed dess säsongsspecifika inramning. Efter festen kommer källsorteringsprincipen till sin rätt. Stommen kan med årliga cykler återanvändas, medan de dekorativa elementen tillförs mängden trädgårdsavfall





Förvisso kan efterlevnaden inte kontrolleras på samma sätt som då det gäller skatteuttaget, men det går ändå att ställa hårdare krav på hushållen än idag. Detta kan ske på olika sätt, exempelvis genom att införa legal plikt för utsortering av farligt avfall, vilket är något som länge diskuterats, eller genom olika former av ekonomiska incitament, såsom viktbaserad taxa, vilka premierar det rätta beteendet. I Norge har det blivit allt vanligare att på återvinningscentraler avgiftsbelägga deponifraktionen, medan övriga fraktioner tas emot gratis. Ett annat exempel är den tämligen utbredda taxerabatten för hushåll som tillämpar fastighetsnära kompostering. Det idealiska vore naturligtvis om det gick att installera en tungmetall- och kemikalierdetektor i sopbilarna för att avslöja sorteringsfusket, men även om detta än så länge ligger långt borta går det att på ett effektivare sätt än idag motverka källsorteringssmiteriet. Även om det gröna folkhemmet må framstå som en helt ny dimension så är det alltid viktigt att inte krångla till saker och ting. Varför inte åstadkomma en enkel och hållbar definition av det gröna folkhemmet i materiella termer, genom att till folkhemmets grundstandard lägga en s k källsorteringsutrustning, i form av lämpliga behållare för de olika fraktionerna. När detta väl utgör en standardattiralj i svenska hem, torde vi redan ha kommit ett gott stycke på vägen.


De praktiska frågorna skall ej föraktas. Diskbänksperspektivet är centralt och installation av adekvat källsorteringsutrustning i svenska hem är det första steget på väg mot det gröna folkhemmets förverkligande



Ett annat sätt att skapa en mera entydig definition av det aktuella begreppet är att ta fasta på den totala återvinningsgraden, d v s den andel av den totala mängden hushållssopor som går till återvinning. Runt om i Europa kämpar kommuner för att uppnå målsättningen om en 50-procentig återvinningsgrad, d v s 50% av den totala mängden som går till annan behandling än förbränning och deponering. För det gröna folkhemmet måste dock givetvis siktet vara inställt högre än så. Den 50-procentiga återvinningsgraden är i det sammanhanget snarare att se som en utgångspunkt för stegvisa höjningar. På samma sätt som boendestandardens gradvisa förbättring kunde räkna rumsantalet som sina milstolpar, så är det nästa tioprocentsmarkering som vid varje tidpunkt utgör den målsättning mot vilken kretsloppspolitiken pekar. 50-procentsnivån kan i någon mån jämföras med det riksavtal för jordbruksarbetare, som stipulerade en minsta bostadsyta av 35 kvadratmeter för famijebostäder, som kom att bli en startpunkt för boendestandardens förbättringar, men idag framstår som tämligen avlägsen och föga imponerande.

På sätt och vis framstår folkhemsmetaforen som än mera förträfflig då det gäller de ekologiska visionerna än de ekonomiska. En viktig skillnad är dock att medan det gamla folkhemmet handlar om fördelning, så handlar det nya om konsolidering, även om det i båda fallen handlar om att i en pionjäranda skapa framtidens samhälle. Folkhemsideologerna har gjort flitigt bruk av det yttrande som brukar tillskrivas lord Bacon: "Det är med rikedomen som med gödsel, den är inte nyttig, om den inte blir spridd." På samma sätt kan sägas att det är med det återvinningsbara avfallet som med skörden. Den gör ingen nytta, om den inte blir ihopsamlad.

Men stilla flyter Don och den eftersträvade konvergensen mot det gröna folkhemsidealet torde därför vara en fråga i vart fall om decennier, även om med tiden dagens tafatta källsorterande säkerligen kommer att betraktas som lika avlägset som vi idag ser på den trångboddhet, som ligger mindre en ett sekel tillbaka i tiden. Eftervärlden kommer sannolikt att häpna inför dagens rudimentära tillvägagångssätt, på samma sätt som vi idag har svårt att se sambandet mellan det mer eller mindre fulländade folkhem i vilket vi lever och dess olika förstadier. Tids nog kommer sannolikt nuvarande imperfektioner att ses som industrialismens eftersläpningseffekter.



Stilla flyter Europas fjärde längsta flod Don, än idag, precis som avfallet på väg, förhoppningsvis till återvinning




För att komma tillbaka till nyheterna, klicka här.
För att få veta mer om Camelots produkt Incentiviser, klicka här.
För att få veta mer om Camelots produkt Codificator, klicka här.
För att få veta mer om Camelots avfallspolitik, klicka här.
För att komma till Camelots länkbibliotek över det gröna folkhemmet, klicka här.

Camelot Waste Management Consulting * Nybrogatan 83; Stockholm
Camelot - Carving out Competitive advantage
Åter till startsidan